Some deep shit.
Det här kommer låta lite konstigt. Men en liten incident på tunnelbanan häromdagen fick mig att tänka en del. En uteliggare kom in i vagnen och bad oss om en peng till något att äta. Inte helt ovanligt, eller hur? Men det som slog mig är hur vi människor egentligen behandlar den här personen. Hon hann knappt öppna munnen förrän alla i vagnen plötsligt blev väldigt upptagna med att titta ut genom fönstret eller blippa på mobilen.
Är det under den här uteliggarens värdighet att ens klämma ut ett litet "nej, tyvärr" eller plocka fram plånboken och skrapa ut några små mynt som ändå bara är jävligt störande att ha på sig? Jag vill inte påstå att jag är bättre än alla andra och brukar göra något utav detta, utan nej, jag stirrar också ut genom fönstret som en dum idiot. Jag säger inte heller ett knyst eller ens lyfter på huvudet.
Hur kommer det sig att vi inte har några som helst problem med att svara en person som undrar om vägen, eller vilken buss som går hit eller dit, men när en hemlös människa frågar efter en slant blir vi plötsligt stumma och den hemlöse förvandlas till luft. Konstigt att de känner sig utstötta ur samhället. . .
Well well, åter till tentaångesten. . .
Är det under den här uteliggarens värdighet att ens klämma ut ett litet "nej, tyvärr" eller plocka fram plånboken och skrapa ut några små mynt som ändå bara är jävligt störande att ha på sig? Jag vill inte påstå att jag är bättre än alla andra och brukar göra något utav detta, utan nej, jag stirrar också ut genom fönstret som en dum idiot. Jag säger inte heller ett knyst eller ens lyfter på huvudet.
Hur kommer det sig att vi inte har några som helst problem med att svara en person som undrar om vägen, eller vilken buss som går hit eller dit, men när en hemlös människa frågar efter en slant blir vi plötsligt stumma och den hemlöse förvandlas till luft. Konstigt att de känner sig utstötta ur samhället. . .
Well well, åter till tentaångesten. . .
Kommentarer
Trackback
